Ny blogg

Min nya blogg: http://josefinedownunder.wordpress.com

Utbrända

Målet är bestämt. Biljetten är köpt. Så bra turister som vi är ska vi ta oss till Sydney Tower för att titta på ännu en utsikt. På en vecka har jag förmodligen lyckats klämma in minstt 6 olika museumbesök, wildlife och aquarium både i Meblourne och Sydney. Jag börjar bli trött. Utmattad och till och med utbränd. Vi åker den långa hissfärden upp i den höga byggnaden. När vi stiger ut ur hissen omringas vi av galna och hysteriska turister som trängs vid fönstren för att fotografera sig själva om och om igen. Vi tycker genast efter cirka en minut att vi är klara. Sara besöker toaletten och sedan åker vi neråt. Det är kväll och vi hamnar i någon slags galleria. Vi upptäcker att ingångarna är stängda och vi hittar faktiskt ingen väg ut. Vi ser andra förvirrade själar som också försöker ta sig ut genom hissar men som misslyckas. Av någon anledning börjar vi prata med en asiatisk man och hans dotter som har hittar en väg ut. Genom nödutgången. Vi följer med in och dörren stängs bakom mig. Vi hamnar i ett unket källarrum och jag försöker genast komma ut igen bakom mig, men dörren var nu låst. Den asiatiska mannens dotter börjar få en panikattack och kan uppenbarligen inte andas. Jag och Sara börjar skratta och förklara att allt kommer att ordna sig för att lugna stackarn. Pappan är inte mycket till hjälp då han är extremt förvirrad. Jag lämnar gänget bakom mig för att hitta en dörr. Dörren hittas och panikångesten går över. Sista kvällen i Sydney blir en tidig kväll eftersom vi ska upp halv fem morgonen efter för att åka till flygplatsen. Någonting väcker mig dock. De amerikanska surfartjejerna kommer tillbaka till rummet sent på kvällen men såklart måste de prata med varandra innan de ska somna. Och såklart måste jag lyssna på detta. Den här Courtney eller Chelsea pratar om hur dålig Connor är som inte har smsat henne. Den andra bruden påstår att det beror på att han vet att hon befinner sig i Sydney, och att det bara är därför. Jag måste också tvingas lyssna på en kille som spyr utanför vårt rum, fast det låter mer som att han skriker. Och det låter så pass nära att det är mer som att han spyr i mitt öra. Vi ställer oss utanför vårt hostel kl 5 på morgonen. Shuttle-bussen vill inte komma i tid och vi börjar känna stressen i våra ådror. När de väl kommer förklarar vi hur bråttom vi har, då det är en timme tills flyget går. Chauffören kör igenom Sydneys gator som en galning, ignorerar detta som kallas rödljus. Men vi hann, tillbaka i Mellis!

Backpackers.

Vad gor man en regnig dag i Sydney? Jo, man shoppar hur manga plagg som helst, 5 dollar styck. Man gar igenom den enormt stora butiken, klader ligger pa hogar pa bord, hur mycket som helst! FINA klader.

Jag och Sara skulle nog inte kunna kallas for typiska backpackers. For det ar vi inte. Igar kvall satt vi vid receptionen pa hostelet for att kolla lite internet. Samtidigt har ungefar cirka 50 personer en fest i samma rum. De skriker, de dricker och hog musik pumpas ut. Jag och Sara chattar till varandra pa facebook och pastar att de borde keep it down med ljudnivan. Vi ar heller inte normala i den bemarkelsen att vi tillbringar tiden med att diskutera franska revolutionen, kalla kriget, great war och forsoker begripa vad de verkligen innebar, och vad som hande? Att dela rum med andra, och tyvarr badrum ar nagot jag vill angra. Jag skulle faktiskt hellre ta in pa lyxhotell, ha en egen skon och hygienisk trygg miljo. De andra tjejerna i vart rum haller sent pa kvallen pa att fixa med massa saker i rummet dar vi gamla tanterna forsoker sova. De viskar, fnittrar och smorjer in sig med olika kramer. Den ena fragar om den andra har sett Sex and the city 2. Och hur hemskt det ar att fa en riktigt dalig manikyr.



En svang i Sydney

Jag forsoker forklara for Sara att vem som ar arkitekten till Sydney Opera House.

De ord som kommer ut ur min mun blir: Vet du vem som har ariktekterat Sydney Oprah House?

Sara undrar vad Oprah har med opera-huset att gora.

Sara haller pa att prata om hur hon borjar kanna sig som hemma i Melbourne, och sager att hon borjar kanna sig varm om fotterna i och med detta??

Varm i kladerna menar du?




För en stund..

Det var igår, den 4e mars. Jag följde med en vän till Ikea, fick åka spårvagn 25 minuter från Melbourne central. För att hålla henne sällskap när hon skulle köpa hemmagrejer. Jag åkte mest dit för att finna mig lite marabou, köttbullar och knäckebröd. Tänkte inte alls på det från början. Men efter en stund så slog det mig. Det var exakt för ett år sen, som vi hade vår allra för date. På Ikea. Jag vet inte varför vi valde att åka dit av alla ställen, men han behövde köpa saker till sin lägenhet och jag också, så varför inte åka tillsammans. Bland annat hjälpte jag honom att välja vilken filt han skulle ha till soffan. Det bara slog mig när jag stod där, ett år senare, för att hjälpa henne välja vilken filt hon skulle ha. För en stund så var jag i Sverige faktiskt. På alla sätt.

Tomt.

Total tomhet utan dig. Ensamhet.
Egentligen är jag aldrig ensam, för du finns alltid hos mig på nåt sätt. Även om du är långt långt borta.
Räknar ner tills du är hos mig en liten stund igen. 48 kvar.

Just chillin...


Världen är stor

I stressen vill jag försöka uppleva någon slags kontroll. Energi går åt till att försöka ta sig fram, förstå vart man är. Det är helt uppenbart att här är det mer avslappnat, här tar man det lugnt. Kanske något jag kan sträva efter.
Det är inte helt fel att simma i en pool som är omgiven av glasväggar och tak, på sjunde våningen, med utsikt över skyskraporna i South bank. Apropå något helt annat är det trevligt att stiga in på ett universitet som mer känns som en shopping-galleria. Där finns det en optiker, applestore, caféer, butiker. Vi gick en våning upp och där fanns en restaurang/bar. I skolbyggnaden?
Australien vill att jag ska bli tjock, det är uppenbart. Det enda som delas ut och bjuds på konstant är coca cola, donuts, pannkakor med glass, pommes frites, kakor, donuts med olika glasyrsorter, XXL-muffins, donuts. Och detta är oavsett tid på dygnet. Inte konstigt att 60% av Australiens befolkning är överviktiga.
Något som är konstigt är hur skrämmande liten världen kan vara ibland. Även hur stor den kan kännas när man hela tiden måste fundera ut vad klockan är där hemma och om det är okej att ringa. Oftast är det inte det...

Hemma

Huset
Köket
Gatan
Kyrkan mitt emot
Området
Stranden

Fortsättningen..

Jag går alltså tillbaka till Health science- fakulteten för att lägga till en annan kurs. Men igen så går det inte. Eftersom jag kommer ha en clinical placement på en annan kurs som därför medför att jag kommer missa två obligatoriska tillfällen på folkhälso-kursen måste jag därför åka ut till School of nursing för att hämta ett brev som säger att jag kommer att vara på clinical placement de veckorna. Och efter det måste jag åka tillbaka till Caulfield-campuset som jag var på idag för att de ska godkänna det.
FÖRUTOM allt detta. Oj oj oj, vad det är underbart här.

Kill me now

G`day sa jag till en snubbe idag nar jag skulle halsa. Vem sager sa egentligen? Alltsa vem ar jag?

Ibland kanns det som att jag ar pa skattjakt. Jag aker till ett campus for att byta en av mina kurser. Saklart aker jag da till faculty of medicine, nursing and health science. Dar far jag svaret att det ar pa ett annat campus, i building 2, level 3. Jag aker buss i 40 minuter till detta campus for att inse att husen ar A-D, och inte i siffror. Jag gar till student service som uppger att health science ligger i building T. Jag gar dit. Dar ar det tomt. No shit? Dar finns en liten lapp dar det star att de har flyttat till building F? Jag gar dit, andrar mina kurser och nar det ar gjort kommer hon i receptionen pa att det inte alls gar, och att jag maste valja en ny kurs, for att den jag valde var for avancerad for min utbildningsniva. Vafaaaan. Jag gar till bibblan for att valja en ny kurs.

Kill me now. Kill me slowly.


Den planerade spontaniteten. Igen.

Jag och Jenny ska ses. För att planera. Planera, organisera, strukturera. På ett café. Vi är uppspelta, exalterade och förväntansfulla inför vad som skall komma. Är det typiskt svenskt? Vi kom fram till att det är så.
Det är en underbar känsla att stiga in på Visitor centre på Fed Square. I alla fall om man är jag. Tusentals kartor, broschyrer, turistinformation, tågtrafik information. Himmelriket om man vill vara som mig. Bunten bredvid mig med papper, lonely planet böcker och broschyrer ska gås igenom, analyseras och utifrån det utforma en ny lista, en lista på det jag vill göra. Det gäller att planera, för att vara spontan.

Min husvärd

Det känns lite som att jag bor med min pappa. Fast inte min egen utan en jobbig pappa. Som vill ha rutiner, som vill berätta och förklara och som vill ha saker på sitt sätt. Som tvingar ut mig på timmes-promenader där han vill förklara alla olika trä-sorter som finns i Australien, om de är indigenous eller native, och om husen vi tittar på är victorian, late victorian eller edwardian. Som vill prata om politik, om bögars rättigheter, som tvingar mig att vänta i hans vardagsrum för att lyssna på någon tysk kompositörs femte symfoni i en timme för att sedan komma på att det var fel symfoni som vi lyssnade på till att börja med. Som vill bevisa att han kan alla historiska årtal genom tiderna. Som lyckas få mig som medlem på biblioteket trots att jag glömde passet, för att han känner alla där. Jag lånar två dvd-filmer, då jag känner att det behövs gratis underhållning på kvällarna. Den ena var Dexter. Jag väljer även en som handlar om Australiens första invånare, och han blir glatt överraskad. Jag undrar inombords om jag valde den för min eller hans skull ?

Vart är jag?

Det är ganska intressant första gången man ska gå hem sent på natten till sin nya bostad. Första natten stod jag framför en dörr, som jag var osäker om det var min eller någon annans. Jag var tvungen att stoppa i nyckeln för att se om det stämde. Det gjorde det. Andra natten går jag fram till några hus, och står framför garagedörrar. Jag undrar vart jag är. Efter mycket om och men hittar jag hem. Jag har upptäckt att man måste göra fel för att lära sig rätt.

Aussie.

Aussie..... Footy, lolly, telly, barbie, chewie, brekkie, dodgy...
Vi välkomnas i skolan av muffins och en stor latte. Det är väldigt uppskattat, kaffet har blivit en viktigare del av min vardag här. De är som sagt sjuk alkoholfixerade. Lärarna sa att det var okej om vi inte ville dricka, ni måste inte men då är ni FREAKS ungefär.
Det verkar finnas böter för allt möjligt, och de avlyssnar även bussarna. Ibland undrar man vilket slags samhälle man ska bo i. Men å anda sidan är alla otroligt trevliga. De flesta tackar busschauffören innan de går av. Så gulligt.
Jag försöker härma dialekten, det går tyvärr inte så bra. Satt och försökte när jag satt och väntade på tåget. Såklart sitter någon bredvid mig och funderar förmodligen varför jag håller på att viska för mig själv. En del vill försöka säga svenska meningar, de får också kämpa. Skur mar du? Hor laget?
Jag hade panik över hur jag skulle ta mig till uni kvällen innan, men Phillip (min husvärd) ville hjälpa mig. De spöregnade ute så vi sprang ut med de största paraplyna jag sett, för att hitta busshållplatsen jag skulle ta dagen efter. Det var skönt med en kvällspromenad, regn kan också vara skönt ibland. Speciellt när det är varmt ute.

Om

Min profilbild

RSS 2.0